300!

Idag (söndag) har jag varit 300 dagar i Kanada, det är 63 dagar kvar, med andra ord. Pengar till flygbiljetten har fortfarande inte dragits, jag vet inte om jag ska ringa och tjata på dem igen att göra det... Grejen är väl att kortet som ska användas till betalning går ut den sista maj, så de måste ju dra pengarna innan dess, eller?

Igår stod jag en timme på Orbitreken, som nu fungerar fint igen. Att jag stod en timme tror jag beror på att jag inte dragit åt remmen ordentligt, så till i morgon ska jag dra åt den ordentligt så att det blir lite ansträngning.

Det är en arbetskamrat (polare, faktiskt) som har uttryckt intresse för att hänga med mig till New York. Då åker vi i hans blåa pickup hela vägen, det är lite bättre än Buss faktiskt. Han var inte säker ännu, han var tvungen att fundera på det. Jag åker i vilket fall som helst, men som sagt, det skulle förenkla en del saker.

Jag har förresten sett "300" om det är någon som undrar. Med tanke på rubriken. Ni vet. Jag tyckte den var bra.

Posten misshandlar!

Paketet kom fram idag, det som mina päron skickade mig. Det var godis, lite tidningar (Stort tack för det, allt här är liksom sönderläst) en bok om New York (state!) och KY-guiden. Jag anar en liten vink där. (Får lägga till att jag fick rätt mycket ångest när jag skulle öppna den. Just nu känner jag inte alls för att plugga, men vi får se vad som händer.)

Ja, titeln ja... Heh, alla paket jag fått från Sverige (två stycken) har anlänt inplastade, för Kanadaposten har lyckats paja paketen varje gång. Innehållet har varit oskadat, men lådan från förra gången var tydligen tappad på hörnet (och väldigt tillknycklad) och den vadderade påsen som kom den här gången var uppriven så att vadderingen "rann" ut. Postiljonen på kontoret försökte ursäkta sig med att den var dåligt packad och att jag inte skulle komma med klagomål, men vafan, innehållet hade ju klarat sig och godiset var inte dåligt så.

Det kom också en påse från företaget som tillverkar min träningsmaskin, Orbitrek. För sisådär tre veckor sen pajade nämligen maskinen. Man ställer in motståndet genom att en rem dras åt runt ett hjul som man sen trampar fram. Denna rem slets av, pga av sunkig konstruktion, både hos hjulet och på remmen. Den förra höll i sex månader, så den här behöver bara hålla i två månader + en vecka till.

Morgonarna har varit mycket lättare under de tre veckorna som jag inte kunnat stå och trampa på maskinen, för jag behöver inte ha klockan på klockan sex. Men nu är det dags att börja med den goda vanan igen, sex dagar i veckan, 35 minuter varje morgon.