Efter två-tre dagars eskalerande, tryckande smärta i vänsterörat gick jag till Skärholmens närakut imorse. Det ÄR en örininflammation och den gör ont som FAN. Den trevligt doktorn gjorde det vanliga klämmandet och tittandet i halsen och så, men det var först när han kom till öronen som det liksom stod klart.
Så jag fick ett recept på Amimox, 20 tabletter, tio dagar. Hoppas det tar verkning fort för det här är fan inte skönt.
MEN NU SKA NI DÖ, BAKTERIEJÄVLAR!
söndag, april 27, 2008
fredag, april 25, 2008
Det är så här det känns
Jag har nu i drygt 16 timmar legat till sängs och varit helt däckad. Igår, torsdag, var det tänkt att jag skulle på Derbyt med brorsan, men jag kunde knappt röra mig. Jag försökte gå upp på eftermiddagen, satt lite vid datorn, men sen hade jag sån frossa att jag knappt orkade lyfta huvudet från bordet. Gick och lade mig vid 17 och sov.
Jag vaknade givetvis under natten, badandes i svett. Det kändes som världens värsta bakfylla. Bara att öppna ögonen framkallade yrsel. Runt 03 hade jag sinnesnärvaro nog att ta av mig lite kläder. Kunde sen inte somna så jag tittade lite på natt-TV och läste Herman Hedning. Efter tre identiska Rapport-sändningar tröttnade jag och släckte. Sov till klockan 09 ungefär.
När jag är sjuk (jag misstänker att jag har influensa) tappar jag all aptit. Det märktes tydligt nu. Jag hade ätit kanske tre skedar gröt i torsdags eftermiddag och jag hade inte lust att äta förrän det gjorde ont i magen. Självklart smakar det ingenting heller. Jag tog smörgåsar idag. Kände verkligen inte för gröt. Påminde för mycket om det som jag hostar upp.
Kroppen känns fortfarande helt distanserad, min högra hand är nästan helt avdomnad, mitt huvud spränger, jag tror jag dragit på mig en öroninflammation och jag känner mig 70 år gammal.
Jag antar att ni hört det där om att tjejer sköter sin vardag trots att de är helt sjuka, slänger i sig ett par alvedon och sen går allt fine and dandy i alla fall. Jag har fått det här av min mamma, som nu också ligger inne på sitt snart tredje dygn av exakt samma symtom. Om ni inte känner min mamma, så ska ni veta att hon är urtypen för "sköta vardagen trots sjukdom", vafan, även fast hon är helt däckad hon med, så har hon tvättat idag.
Min poäng är att om vilken annan tjej som helst hade haft den här flunsan, hade de också varit däckade.
Jag vaknade givetvis under natten, badandes i svett. Det kändes som världens värsta bakfylla. Bara att öppna ögonen framkallade yrsel. Runt 03 hade jag sinnesnärvaro nog att ta av mig lite kläder. Kunde sen inte somna så jag tittade lite på natt-TV och läste Herman Hedning. Efter tre identiska Rapport-sändningar tröttnade jag och släckte. Sov till klockan 09 ungefär.
När jag är sjuk (jag misstänker att jag har influensa) tappar jag all aptit. Det märktes tydligt nu. Jag hade ätit kanske tre skedar gröt i torsdags eftermiddag och jag hade inte lust att äta förrän det gjorde ont i magen. Självklart smakar det ingenting heller. Jag tog smörgåsar idag. Kände verkligen inte för gröt. Påminde för mycket om det som jag hostar upp.
Kroppen känns fortfarande helt distanserad, min högra hand är nästan helt avdomnad, mitt huvud spränger, jag tror jag dragit på mig en öroninflammation och jag känner mig 70 år gammal.
Jag antar att ni hört det där om att tjejer sköter sin vardag trots att de är helt sjuka, slänger i sig ett par alvedon och sen går allt fine and dandy i alla fall. Jag har fått det här av min mamma, som nu också ligger inne på sitt snart tredje dygn av exakt samma symtom. Om ni inte känner min mamma, så ska ni veta att hon är urtypen för "sköta vardagen trots sjukdom", vafan, även fast hon är helt däckad hon med, så har hon tvättat idag.
Min poäng är att om vilken annan tjej som helst hade haft den här flunsan, hade de också varit däckade.
torsdag, april 24, 2008
Perssons Pack spelar in nytt
Varför kom inte det här till min fucking kännedom?
"Perssons vadå?"
Per Persson, en av Sveriges absolut bästa låtskrivare och författare har varit en del av mitt liv ända sen före tonåren, då mina syskon lyssnade en del på dem. Packet har alltid funnits i bilen på långa resor till landställen och liknande, jag kan i princip alla texter utantill när jag hör dem och jag ryser av välbehag när jag hör dem igen. Musikstilen är rock med lite folkmusiksinfluenser, men inbegriper även country, men också pop. De hade några hits i början av 90-talet, den kändaste torde vara "1000 dagar härifrån" som Per Persson sjöng tillsammans med Jakob Hellman.
(Om ni vill att någon kreddigare än jag ska säga att Per Persson är en av landets bästa låtskrivare så säger Lars Winnerbäck det i sin biografi på sin hemsida)
Ok, en låt analyserad blir det.
Nu har pojken blivit kär: (Transkriberad av mig, det kan vara några fel)
Album: Kanoner och små, små saker (1990)
Text: Per Persson
Hela första versen och refrängen handlar om hur huvudpersonen ifråga backat iväg från ett självmord, bedrägligt i början med en naturbeskrivning för att sedan pang på gå in på detaljer om hur han hade tänkt att dränka sig i stupen nedanför. Det är i alla fall så jag tolkar det. Han träffar senare en flicka som har gjort likadant, känslor spirar. Ni får tänka att Persson börjar att sjunga lugnt och sävligt, men går upp i intensivitet ju närmare refrängen han kommer. Sista strofen skriker han nästan sina sönderrökta lungor ur bröstet för att sedan knoppa av med den koncisa refrängen.
I andra delen kommer anledningen fram i slutet, där Persson återigen tar i allt vad han har. Anledningen till självmordet (bl.a.) är olycklig kärlek, ett av Perssons signum (de bästa låtarna handlar om det). Kvinnan han träffat råkade ut för ungefär samma sak, om än lite annorlunda. Hon drivs till sitt eget självmord när hon inte tror att hon kan nå längre ner, men hon stoppas av något (någon?) i sista sekund. Jag antar att "pojken som kunde vart en bror" blev hennes ankare till en dräglig närvaro, men det är otydligt vad han representerar.
Den sista, starkaste strofen träffar mig rätt i hjärtat var gång (har fetstilat den). Persson uppmanar dig, som lyssnare, att aldrig håna eller förlöjliga någons olycka, i det här fallet självmord. Att "knacka på hos djävulen" och att sen gå därifrån är svårt, för att inte säga näst på omöjligt. Man kan bli så olyckligt kär att livet inte känns värt att leva, men i slutändan kan man hitta kraften att leva vidare och till och med se ljuset i tunneln.
Och nu ska alltså Packet (nästan hela orginalsättningen) spela in nytt material. Den senaste plattan kom 1995 för i helvete! Jag väntar med spänning.
"Perssons vadå?"
Per Persson, en av Sveriges absolut bästa låtskrivare och författare har varit en del av mitt liv ända sen före tonåren, då mina syskon lyssnade en del på dem. Packet har alltid funnits i bilen på långa resor till landställen och liknande, jag kan i princip alla texter utantill när jag hör dem och jag ryser av välbehag när jag hör dem igen. Musikstilen är rock med lite folkmusiksinfluenser, men inbegriper även country, men också pop. De hade några hits i början av 90-talet, den kändaste torde vara "1000 dagar härifrån" som Per Persson sjöng tillsammans med Jakob Hellman.
(Om ni vill att någon kreddigare än jag ska säga att Per Persson är en av landets bästa låtskrivare så säger Lars Winnerbäck det i sin biografi på sin hemsida)
Ok, en låt analyserad blir det.
Nu har pojken blivit kär: (Transkriberad av mig, det kan vara några fel)
Album: Kanoner och små, små saker (1990)
Text: Per Persson
Bortom de blå bergen finns en liten stad
gå en kilometer så hittar du ett hav
Där blåsten pinar ut varje uns av vett en vuxen man kan ha
Själv stod jag där i våras med fickan fylld av skrot
med svart färg i mitt sinne och slipstenskedjad fot
och lukten i min näsa, den som andra kallat frisk, den bär jag kvar
Det kanske kallas feghet, det kanske kallas mod
eller vanlig simpel dumhet jag kände där jag stod
men tändsticksbenen skulle nog få knalla med mig runt ett bra tag till
Så vattnet fick den äran att svälja all min skrot
Det plaska' till runt stenen när ytan tog emot
efter två-tre dar så träffa' jag en flicka underbar
som viska' mig i örat, "Jag har själv gjort likadant"
Nu ska jag säga som det är
Nu har pojken blivit kär!
Hela första versen och refrängen handlar om hur huvudpersonen ifråga backat iväg från ett självmord, bedrägligt i början med en naturbeskrivning för att sedan pang på gå in på detaljer om hur han hade tänkt att dränka sig i stupen nedanför. Det är i alla fall så jag tolkar det. Han träffar senare en flicka som har gjort likadant, känslor spirar. Ni får tänka att Persson börjar att sjunga lugnt och sävligt, men går upp i intensivitet ju närmare refrängen han kommer. Sista strofen skriker han nästan sina sönderrökta lungor ur bröstet för att sedan knoppa av med den koncisa refrängen.
Hon sa att hon kom hit in till stan för länge sen
vart klädd i italienskt, men där inne blev hon bränd
Efter fyra år i leran låg hon längs med den nivå där andra går
Då kröp hon ut till havet där stupen är som högst
för att tvätta av sig livet, men då hörde hon en röst
"Flicka, ta dig samman, du är aldrig så ensam som du tror"
Veckan efter gick hon nerför vägen där hon bor
och stötte på en pojke som kunde vart en bror
han halta' vägen fram, han hade kedjeformat sår runt höger fot
Så du som nu har lyssnat och tycker du är smart
Lova mig att aldrig dra på mun åt en kamrat
som har knackat på hos djävulen, men sen gått därifrån
han har rätt att bli förälskad och lalla som ett fån
Nu ska jag säga som det är
Nu har pojken blivit kär!
Ja, låt mig säga som det är
Nu har pojken blivit kär!
I andra delen kommer anledningen fram i slutet, där Persson återigen tar i allt vad han har. Anledningen till självmordet (bl.a.) är olycklig kärlek, ett av Perssons signum (de bästa låtarna handlar om det). Kvinnan han träffat råkade ut för ungefär samma sak, om än lite annorlunda. Hon drivs till sitt eget självmord när hon inte tror att hon kan nå längre ner, men hon stoppas av något (någon?) i sista sekund. Jag antar att "pojken som kunde vart en bror" blev hennes ankare till en dräglig närvaro, men det är otydligt vad han representerar.
Den sista, starkaste strofen träffar mig rätt i hjärtat var gång (har fetstilat den). Persson uppmanar dig, som lyssnare, att aldrig håna eller förlöjliga någons olycka, i det här fallet självmord. Att "knacka på hos djävulen" och att sen gå därifrån är svårt, för att inte säga näst på omöjligt. Man kan bli så olyckligt kär att livet inte känns värt att leva, men i slutändan kan man hitta kraften att leva vidare och till och med se ljuset i tunneln.
Och nu ska alltså Packet (nästan hela orginalsättningen) spela in nytt material. Den senaste plattan kom 1995 för i helvete! Jag väntar med spänning.
onsdag, april 16, 2008
På natten
Det började när jag gick upp på en parkering utanför där jag bor. Bredvid några bilar, vid ett staket, stod ett antal hundar kopplade, samt att det låg några hundvalpar i lådor bredvid. De var helt tysta.
Jag gick upp till en av lådorna och tog upp en valp som låg där i. Den verkade drogad på något sätt. I ögonvrån såg jag att bilen som stod närmast hade minst en hund i baksätet. Vad skulle de ha alla hundar till? Valpen gnydde till och jag gick tillbaka till lådan där jag hittade den. Varför? Jag var rädd. Rädd att någon skulle upptäcka mig.
Knappt har jag hunnit lämna tillbaks valpen förrän jag fick kontakt med en av dem. Han kom upp till mig och ställde några frågor om "dekadens", "kontakt med sin inre best" eller liknande. Jag lyssnade inte så noga. "Hundkamper är ingenting", säger han. "Det bästa som finns är när man hittar ett skjul som det här, låser in alla hundar och tänder på. Det finns inget bättre".
Jag blev fullständigt avdomnad av chock, hur fan hamnade jag här? Jag nickade neutralt, men inombords skälver jag av både ilska och rädsla. Det var för många där för att visa någon som helst misstänksamhet, så jag drog mig åt sidan och försvann i riktning mot vägen till huset där jag bodde.
På vägen tillbaka, fick jag för mig att lägga en plastbeklädd stålkabel i mitten av vägen, men när det inte gick att få den rak, gick jag därifrån.
Väl hemma märkte jag att något inte stod riktigt rätt till. För det första, det var människor på framsidan som grävde upp bensindunkar och sen gav sig iväg precis därifrån jag kom. För det andra, folk kom som de ville in och ut genom vårt cykelgarage. De hade nycklar. Jag blev rosenrasande och gick runt och skrek runt till alla att ge fan i att gå in i mitt hus och ge fan i att gräva upp bensindunkar från vår gräsmatta. De blev inte upprörda, men de hajade vinken. De tog sina saker och lämnade mig. Under tiden hade jag fått tag i en stor påk av något slag. Jag kände på mig att nu skulle det hela ta hus i helvete när de depraverade skitstövlarna inte hade mitt hus som lagringslokal längre. Min puls steg.
Jag vaknade.
Det är tredje drömmen på väldigt kort tid som utspelar sig i mitt gamla hus. Det är också en lång dröm i raden där jag blir förbannad av orättvisor och tar till våld (eller vill ta till våld) för att lösa det. Början av drömmen var läskig, som i att jag var rädd när jag vaknade, men sen övergick rädslan i ilska, mest riktad åt de som ville låsa in hundar i skjul och tända på bara för att få höra dem skrika. Så jävla hemskt. Undrar varför jag reagerar på det?
Jag gick upp till en av lådorna och tog upp en valp som låg där i. Den verkade drogad på något sätt. I ögonvrån såg jag att bilen som stod närmast hade minst en hund i baksätet. Vad skulle de ha alla hundar till? Valpen gnydde till och jag gick tillbaka till lådan där jag hittade den. Varför? Jag var rädd. Rädd att någon skulle upptäcka mig.
Knappt har jag hunnit lämna tillbaks valpen förrän jag fick kontakt med en av dem. Han kom upp till mig och ställde några frågor om "dekadens", "kontakt med sin inre best" eller liknande. Jag lyssnade inte så noga. "Hundkamper är ingenting", säger han. "Det bästa som finns är när man hittar ett skjul som det här, låser in alla hundar och tänder på. Det finns inget bättre".
Jag blev fullständigt avdomnad av chock, hur fan hamnade jag här? Jag nickade neutralt, men inombords skälver jag av både ilska och rädsla. Det var för många där för att visa någon som helst misstänksamhet, så jag drog mig åt sidan och försvann i riktning mot vägen till huset där jag bodde.
På vägen tillbaka, fick jag för mig att lägga en plastbeklädd stålkabel i mitten av vägen, men när det inte gick att få den rak, gick jag därifrån.
Väl hemma märkte jag att något inte stod riktigt rätt till. För det första, det var människor på framsidan som grävde upp bensindunkar och sen gav sig iväg precis därifrån jag kom. För det andra, folk kom som de ville in och ut genom vårt cykelgarage. De hade nycklar. Jag blev rosenrasande och gick runt och skrek runt till alla att ge fan i att gå in i mitt hus och ge fan i att gräva upp bensindunkar från vår gräsmatta. De blev inte upprörda, men de hajade vinken. De tog sina saker och lämnade mig. Under tiden hade jag fått tag i en stor påk av något slag. Jag kände på mig att nu skulle det hela ta hus i helvete när de depraverade skitstövlarna inte hade mitt hus som lagringslokal längre. Min puls steg.
Jag vaknade.
Det är tredje drömmen på väldigt kort tid som utspelar sig i mitt gamla hus. Det är också en lång dröm i raden där jag blir förbannad av orättvisor och tar till våld (eller vill ta till våld) för att lösa det. Början av drömmen var läskig, som i att jag var rädd när jag vaknade, men sen övergick rädslan i ilska, mest riktad åt de som ville låsa in hundar i skjul och tända på bara för att få höra dem skrika. Så jävla hemskt. Undrar varför jag reagerar på det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)