Sidospår: Cynism

Kom över den här texten på ett forum; ett kedjebrev:

LÄS DETTA OCH LÅT DET SJUNKA IN. GÖR DÄREFTER ETT VAL. Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga. När någon frågade honom hur han mådde svarade han: "Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar". Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för den anställde hur man kunde se positivt på situationen. Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom:

"Hur lyckas du?"

Kalle svarade: "Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör." Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller att dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det. Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet.

"Säkert, men det är inte fullt så enkelt", protesterade jag.

"Det är det", svarade Kalle. Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väjer hur du vill reagera på situationen. Du väljer hur folk skall påverka ditt humör. Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör. Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.

Jag funderade över vad Kalle hade sagt. Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det.

Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen.

Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han: "Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?"

Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.

"Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter", svarade Kalle. "Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva".

"Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?" frågade jag.

Kalle fortsatte: "Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd.

I deras ögon stod skrivet: "Han är döende". Jag visste att jag måste göra något. "Vad gjorde du då?", frågade jag. "Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig", sa Kalle. Hon frågade om jag var allergisk mot något. "Ja", svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar. Jag tog ett djupt andetag och ropade: "Tyngdkraften". Genom deras skratt sa jag till dem: "Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död".

Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning. Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut. Inställningen är, trots allt, allt.

"Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga". Matteus 6:34

Egentligen är dagen idag den morgondag som ni bekymrade er för igår.

Nu har ni två valmöjligheter:
1. Låtsas att ni aldrig har läst detta
2. eller vidarebefordra det till människor som ni bryr er om.

Jag svarade:

VARNING: Cyniskt babbel följer, läs på egen risk
Inspirerande text, jag tror dock bara att det är de mest viljestarka människor som kan leva så explicit som han "Kalle" gör.

Att vara mänsklig innebär också möjligheten att få vara som man vill. Att bara vara glad hela tiden innebär inte alltid att man har balans, för det har inte någon människa hela tiden, man har ups och man har downs och ibland så VILL man (man väljer) vara sur och få det ur sitt system. Det man KAN göra är att man inte låter detta gå ut över andra för mycket. En del människor är som de är, och det kan de inte välja, det finns människor som inte KAN välja, för de är sjuka eller genetiskt disponerade att inte kunna göra det.

Och btw, om alla gick runt och var sådär sockrigt optimistiska hela tiden, så skulle jag spy varannan minut av överdosen. Det kanske låter som jag tycker han har fel, men det är inte det, det är att det är så fruktansvärt omänskligt att sätta upp en sådan situation med denna "övermänsklighet", för det är det Kalle är, han är en övermänniska, och såna finns det inte. Ingen är perfekt.
Gör vad ni vill, bara det inte stör andra, så tycker jag.

Det hela verkar vara ett döljt missionsbudskap (blev extra tydligt med bibelcitatet längst ner) och det gör bara saken värre. Att det är höljt i riktigt sockrig superoptimism är lagom trevligt också.

Det är inte så enkelt att bara välja, sån där "svartvit" syn på det mänskliga psyket är tydligen väldigt populär...

I Donnie Darko (en bra, men konfunderande film) så spelar Patrick Swayze en månglare som reducerar alla mänskliga känslor till rädsla och kärlek... Hallå? Sen när är vi så outvecklade?
Sen så gillar jag inte kedjebrev.

Blä.

Ge mig en öl.

Resan till Niagara - Dag 3

Hotellet var trevligt, men när man är förkyld så fryser man lättare, vilket jag gjorde och vaknade några gånger, var också väldigt pissnödig, men det lättade jag på också, drog på mig filten och somnade om.

Morgonen kom och det var en helt otrolig syn även på dagstid över niagara. Det kommer bilder senare.

Mamma undrade varför jag hade använt hudlotionen som balsam efter mitt bad från gårdagen... Jag tyckte den var lite konstig...

Vi åt frukost på Applebee's och jag saknade min gröt nästan... Det var gott ändå.

Vi hade, turistigt nog, bokat en bussresa i området med lite sightseeing.

I denna ordning for vi:
1. Table Rock - Precis ovanför fallet, så man kan se ner när vattnet åker över kanten
2. Carmelitiskt kloster med kristen souvenirshop.
3. Niagara-on-the-lake med gågata och turistfällor (det var trevligt, men en aning... krystat)
4. Welland Canal, där alla stora båtar dirigeras om till slussar så de kan passera fallen.
5. Chokladfabrik: HITTADE NATURGODIS, äntligen! Köpte Cashews i Vitmjölkchoklad, Paranötter i detsamma och russin i mjölkchoklad. Dyrt, men vafan, naturgodis!!! =)

Sen åkte vi i mörkret till Belleville, Ontario, där vi är nu, för den sista hotellvistelsen. Här hade de tillgång till Internet, så det är därför ni kan se den här uppdateringen nu. Vi åt god Indisk mat på restaurangen som ligger i samma byggnad (Kyckling Korma för mig, passar bra när man inte vill äta starkt).

Det börjar bli sent. Det kommer bilder till den här dagen också.

Resan till Niagara - Dag 1

Idag var det första dagen på min semester. I måndags (18 december) så anlände mina föräldrar till Sainte-Adèle. Vi skulle nämligen tillbringa julen tillsammans. Jag såg fram emot både semestern och tillfället att träffa dem igen. Jag hade lätt föreslagit att vi kunde åka och se på niagarafallen, vilket inte ligger överdrivet långt bort från där jag bor. Dessutom så bilade ju de hit, så de har ju BIL. Härligt värre, faktiskt. Jag packade (och planerade) exakt ingenting på torsdagen. Jo, under middagen så sa Pappa: ”Du får inte glömma passet då, för vi åker genom staterna”. Nävisst, jag visste exakt var mitt pass var, i lådan med viktiga papper i köket. Jag dit och kontrollerade att passet låg där och lade sen ner det i lådan igen.

Kvällen fortskred med god mat, lite sen surfning och sen läsning (de tog med sig tidningar och rollspelsböcker). Morgonen därefter packade jag väskan med tre dagars ombyte, laddade mp3-spelaren med ny musik (Amon Amarth, bl.a.), packade ner datorn (sitter på motell i Trenton, Ontario just nu) och lite böcker. Mamma, pappa och jag sade adjö till Calle som skulle till Florida och mamma skämtade lite om till Calle att ”inte glömma passet”. Han sa att det har han kollat fem gånger, så det var tydligen bra. Vi åkte vid tiotiden i strålande solsken. Så fort bergen tog slut, tog vintern slut. Skorna åkte av i bilen och det var jazz, country och classic rock i radion. En ÄKTA amerikansk (kanadensisk, dårå) road trip. Det var hur mysigt som helst. Vi åt choklad, tog pisspauser, klagade på det tråkiga landskapet och kollade vägbeskrivningen till Canandaigua på vår Google map vägbeskrivning (väldigt akkurat förresten).

När vi närmade oss den amerikanska gränsen efter tre timmars körande så började mamma säga till pappa att de skulle ta fram passen. Jag inser direkt till min fulla förtvivlan att JAG (jagjagjagjagjag) hade glömt passet hemma. I den lådan med viktiga papper i köket. Jag tog aldrig upp det, tänkte inte på det när Calle blev påmind, och kommer inte ens på det förrän vi är framme vid gränsen! Vi får självKLART inte komma in i staterna. Vi blir kallade in på gränsstationen och jag får uppge min längd och vikt (Varför, kan man ju undra) eftersom de inte kan styrka mitt medborgarskap. Nåväl, tillbakaskickade till Kanada dårå. (Jag fick ett litet papper som jag skulle visa för gränskontrollen i Kanada där det stod ”alien with their name below has been refused entry to the United States”. Lite coolt, men vi fick inte behålla pappret. )

Då kom NÄSTA bakslag… Det var på VIPPEN att gränsvakten till Kanada inte ville släppa in mig i Kanada igen. Han kunde ju inte verifiera att jag hade rätt att vara i Kanada. ”Where’s your work permit”? Säger han… Jag säger att det sitter ju inhäftat i mitt pass. Som ligger hemma… som jag glömde… Jag hade mina (så gott som) identitetshandlingar, men de visade på sin höjd, enligt vakten, att jag jobbar i Kanada, inte att jag hade rätt att vara i Kanada. Jag tror jag bleknade rätt mycket där. Sade bara ”What can we do now?” och han försvann en stund. Ett tag senare så kom han tillbaka och sa: ”Workers with temporary work permits should always carry their documents with them, when doing things like this.” Då sa jag: “I know, I’m stupid, I forgot” eller något sånt. Här trodde jag att han skulle säga att jag var tvungen att stanna i arrest eller deporteras eller något. (Morsan och farsan kunde hämta passet, men det är en sex timmars resa.) Men han sa ”Have a safe trip” och vinkade förbi oss. Mannen visade sin mänsklighet den dagen och han ska ha STORT tack att han inte förvärrade allting ytterligare, jag var nästan övertygad om att jag skulle bli handfängslad och arresterad…

Hur som helst, tillbaka över floden och åka kanadavägen (som är lite längre) till Niagarafallen istället. Den vägen var väldigt vacker längs Lake Ontario och solen sken och så vidare, vi glömde ingenting, men vi gick vidare, om man så säger. Hotellet ringdes och avbokades, men trots att de sa att de skulle försöka göra en återbetalning (betalt i förväg) så tror inte jag att det blir så. Vårt hotell vid niagara låg som TUR var på kanadasidan, så den bokningen kan vi fortfarande använd. Resan blir fortfarande av, men vi kan inte se amerikasidan av niagarafallet. Aja, hugget som stucket. Jag har medgivit att jag var en riktigt glömsk idiot som glömde passet (det enda jag egentligen ÖVERHUVUDTAGET inte fick glömma) och mina föräldrar förbehåller sig rätten att dra upp denna incident i minst 15 år framåt. Och nu vet ni om det också. Vi fick i alla fall lite mysigare vägfärd på kanadasidan än vad vi skulle fått i USA. Jag hyser ingen agg mot tulltjänstemännen heller, han i USA gjorde helt rätt som inte släppte in mig, och han i Kanada var perfekt. Han gjorde säkert ett mindre tjänstefel när han släppte tillbaka oss i Kanada, men han räddade vår roadtrip. Karma, dude, Karma.