Resan till Niagara - Dag 1

Idag var det första dagen på min semester. I måndags (18 december) så anlände mina föräldrar till Sainte-Adèle. Vi skulle nämligen tillbringa julen tillsammans. Jag såg fram emot både semestern och tillfället att träffa dem igen. Jag hade lätt föreslagit att vi kunde åka och se på niagarafallen, vilket inte ligger överdrivet långt bort från där jag bor. Dessutom så bilade ju de hit, så de har ju BIL. Härligt värre, faktiskt. Jag packade (och planerade) exakt ingenting på torsdagen. Jo, under middagen så sa Pappa: ”Du får inte glömma passet då, för vi åker genom staterna”. Nävisst, jag visste exakt var mitt pass var, i lådan med viktiga papper i köket. Jag dit och kontrollerade att passet låg där och lade sen ner det i lådan igen.

Kvällen fortskred med god mat, lite sen surfning och sen läsning (de tog med sig tidningar och rollspelsböcker). Morgonen därefter packade jag väskan med tre dagars ombyte, laddade mp3-spelaren med ny musik (Amon Amarth, bl.a.), packade ner datorn (sitter på motell i Trenton, Ontario just nu) och lite böcker. Mamma, pappa och jag sade adjö till Calle som skulle till Florida och mamma skämtade lite om till Calle att ”inte glömma passet”. Han sa att det har han kollat fem gånger, så det var tydligen bra. Vi åkte vid tiotiden i strålande solsken. Så fort bergen tog slut, tog vintern slut. Skorna åkte av i bilen och det var jazz, country och classic rock i radion. En ÄKTA amerikansk (kanadensisk, dårå) road trip. Det var hur mysigt som helst. Vi åt choklad, tog pisspauser, klagade på det tråkiga landskapet och kollade vägbeskrivningen till Canandaigua på vår Google map vägbeskrivning (väldigt akkurat förresten).

När vi närmade oss den amerikanska gränsen efter tre timmars körande så började mamma säga till pappa att de skulle ta fram passen. Jag inser direkt till min fulla förtvivlan att JAG (jagjagjagjagjag) hade glömt passet hemma. I den lådan med viktiga papper i köket. Jag tog aldrig upp det, tänkte inte på det när Calle blev påmind, och kommer inte ens på det förrän vi är framme vid gränsen! Vi får självKLART inte komma in i staterna. Vi blir kallade in på gränsstationen och jag får uppge min längd och vikt (Varför, kan man ju undra) eftersom de inte kan styrka mitt medborgarskap. Nåväl, tillbakaskickade till Kanada dårå. (Jag fick ett litet papper som jag skulle visa för gränskontrollen i Kanada där det stod ”alien with their name below has been refused entry to the United States”. Lite coolt, men vi fick inte behålla pappret. )

Då kom NÄSTA bakslag… Det var på VIPPEN att gränsvakten till Kanada inte ville släppa in mig i Kanada igen. Han kunde ju inte verifiera att jag hade rätt att vara i Kanada. ”Where’s your work permit”? Säger han… Jag säger att det sitter ju inhäftat i mitt pass. Som ligger hemma… som jag glömde… Jag hade mina (så gott som) identitetshandlingar, men de visade på sin höjd, enligt vakten, att jag jobbar i Kanada, inte att jag hade rätt att vara i Kanada. Jag tror jag bleknade rätt mycket där. Sade bara ”What can we do now?” och han försvann en stund. Ett tag senare så kom han tillbaka och sa: ”Workers with temporary work permits should always carry their documents with them, when doing things like this.” Då sa jag: “I know, I’m stupid, I forgot” eller något sånt. Här trodde jag att han skulle säga att jag var tvungen att stanna i arrest eller deporteras eller något. (Morsan och farsan kunde hämta passet, men det är en sex timmars resa.) Men han sa ”Have a safe trip” och vinkade förbi oss. Mannen visade sin mänsklighet den dagen och han ska ha STORT tack att han inte förvärrade allting ytterligare, jag var nästan övertygad om att jag skulle bli handfängslad och arresterad…

Hur som helst, tillbaka över floden och åka kanadavägen (som är lite längre) till Niagarafallen istället. Den vägen var väldigt vacker längs Lake Ontario och solen sken och så vidare, vi glömde ingenting, men vi gick vidare, om man så säger. Hotellet ringdes och avbokades, men trots att de sa att de skulle försöka göra en återbetalning (betalt i förväg) så tror inte jag att det blir så. Vårt hotell vid niagara låg som TUR var på kanadasidan, så den bokningen kan vi fortfarande använd. Resan blir fortfarande av, men vi kan inte se amerikasidan av niagarafallet. Aja, hugget som stucket. Jag har medgivit att jag var en riktigt glömsk idiot som glömde passet (det enda jag egentligen ÖVERHUVUDTAGET inte fick glömma) och mina föräldrar förbehåller sig rätten att dra upp denna incident i minst 15 år framåt. Och nu vet ni om det också. Vi fick i alla fall lite mysigare vägfärd på kanadasidan än vad vi skulle fått i USA. Jag hyser ingen agg mot tulltjänstemännen heller, han i USA gjorde helt rätt som inte släppte in mig, och han i Kanada var perfekt. Han gjorde säkert ett mindre tjänstefel när han släppte tillbaka oss i Kanada, men han räddade vår roadtrip. Karma, dude, Karma.